Sefastsson friad från mutbrott men bara Expressen fattade varför

Mutbrottsrättegången mot TV-journalisten Trond Sefastsson har varit en följetong i media sen misstankarna om oegentligheter dök upp i ett inslag i TV3 2007.

Nu har fallet tröskats igenom både tingsrätt och hovrätt och kl 11.00 i förmiddags kom hovrättens utslag: Sefastsson frias.

Debatten kring rättegången har mest rasat runt pressetik och TV4s obskyra anställningsformer. Men  också  om Sefastssons snabba kast mellan rollen som grävande tevejournalist och rollen som (högarvoderad) juridisk rådgivare utan att han tydligt klargjort skillnaden för sina klienter. Att alltihop varit en komplott mot Sefastsson, iscensatt av en ökänd kriminalkommissarie, har varit ett annat spår.

Jag har denna eftermiddag ägnat mig åt att kolla hur snabbt de stora tidningarna och etermedierna klarat att rapportera om den friande domen, korrekt och i relevanta delar. 

Ett första krav på dem som rapporterar är att de förklarar på vilket sätt hovrätten kommit till annan slutsats än tingsrätten, som i våras mycket uppseendeväckande fällde Sefastsson för mutbrott.

Bara Expressen  klarade detta den första timmen.

SvD publicerade först en intetsägande notis, men hade efter trekvart fattat galoppen och skrev lite mer. 

DN , Aftonbladet  och SR Ekot hade fortfarande en och en halv timme efter domen inte fattat – eller så struntade de i det elementära kravet på all kriminaljournalistik: Att läsa och  redovisa domskälen!

DN och Aftonbladet räddade sig strax därpå genom att ta in ett referat från TT, som verkar ha mer läskunnigt folk på redaktionen.

Radion däremot lyckades inte rädda ansiktet förrän Studio Ett (i P1) pratade med en av hovrättsdomarna vid 17.30-tiden. När domaren antydde att utgången möjligen blivit en annan om inte åklagaren hängt upp åtalet just på att Sefastsson varit anställd på TV4, missade progamledaren dock chansen att få fram mer relevant information när han underlät att pressa domaren på vad han menade.

Uppenbarligen var det folk på Ekot som lyssnade på Studio Ett och kunde peta in en kort förklaring till domen í sin sändning kvart i sex.

Guillou på självdistans?

P3s middagsprogram Brunschrapporten intervjuade idag (090907) Jan Guillou – alfahannen Guillou som programledarna valde att presentera honom.

Guillous jämförelser med Jan G som ung och Jan G av idag fick säkert många att lystra.

”Jag tycker inte om mig själv som ung. Jag var elitistisk, en intelligenssnobb, klasshögfärdig”.

Hans franska påbrå och internatskolan satte väl sina spår. Men sådana överklassfasoner säger han sig ha gjort upp med ”i vänstervinden på 60-talet”.

Sen framhäver Msr Guillou under intervjun en massa unika talanger hos sig själv som skiljer honom från andra journalister och författare. Och hade han inte blivit journalist hade han blivit advokat, och ingen medelmåtta där heller minsann.

Och så får man veta att han känner sig befryndad med Carl Bildt, och annat folk med klass.

”Vi känner igen varandra på små signaler, som hur man hälsar och skålar”.

Så hur var det nu med överklasslyngelns ungdomslater? Borta? Fan tro´t!

Anna Odells fejkade psykos kostar henne 50 dagsböter

Det gick som man kunde vänta. Anna Odell friades från larmet men fälldes för våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Falsklarmet klarade hon sig ifrån för att hon frågat en advokat till råds och fått försäkringar om att hon själv inte kan straffas för att någon annan ringer polisen. En rättsvillfarelse som var ursäktlig, ansåg tingsrätten. 

Motvärnet hade hon erkänt. Invändningen – att händelserna på Liljeholmsbron filmades som en del i hennes konstprojekt 0ch borde bedömas enligt  yttrandefrihetslagen och inte som vanligt brottmål – trodde hon och advokat Borgström knappast ens på själva.

Däremot accepterar hon inte att dömas för ”oredligheten” dvs att hon skulle ha skadat sjukhuset genom att lura till sig till vård som hon inte behövde.  

Här vill  hon tillsammans med sin försvarare  fundera på ett överklagande.

Att det uppstått några större kostnader för den onödiga vården ansåg inte tingsrätten bevisat. Det betyder först och främst att kliniken inte får ett öre av de 12 350 kr man begärt i skadestånd. 

Men sen för tingsrätten på eget bevåg in andra kostnader som inneburit  ”skada” för sjukhuset.  Någon liten skada måste ju konstateras om domstolen ska kunna döma för oredligt förfarande (BrB 9 kap. 8§).

Men då går domstolen för långt menar Claes Borgström. 

- Man slår fast att psykakuten haft ”ytterligare omotiverade kostnader i form av förbrukningsmaterial” utöver de två under rättegången omnämnda  injektionerna med lugnande medel för cirka 35 kr. Det är något som inte ens påståtts i rättegången och får oss att undra om inte hovrätten måste få pröva målet, säger advokat Borgström.

Enligt tingsrätten tål Anna Odells ekonomi inte högre dagsbot än 50 kr, så totalt stannar bötesstraffet vid 2500 kr.

Läs domen.

Anna Odell vinner sympatierna även om hon förlorar målet

Polisen sätter handfängsel på psykiskt sjuka människor och på Sankt Görans psykmottagning är bältesläggning ren rutin!

Rättegången mot Anna Odell de 24 augusti avslöjade mer än väntat. Inte att hon själv begått värre brott än tidigare sagts. Tvärtom! Det är  hon som är  brottsoffret, den som utsatts för övergreppen. Men i motsats till andra som blivit illa behandlade av psykvården är hon tillräknelig och trovärdig.

Hennes iscensättning av en ung psykotisk kvinnas desperata suicidförsök på en hög bro en mörk januarikväll blev perfekt. Alla utförde sina roller som de skulle. Till punkt och pricka. Några gjorde till och med mer än de skulle enligt manus. Och alltihop filmades av hennes medhjälpare.

För Anna Odell är hela projektet ett försök att komma ur offerrollen. Av egen erfarenhet vet hon  hur det är att vara och ha varit psykiskt sjuk, och vet att man alltid sen ses som ett offer. En stackars olycklig människa som ingen tror och  litar på och som stämplas som för evigt svag. Kunde hon genom att spela psykotisk och få  andra att agera som om hon vore sjuk bryta mönstret och bli den starkare, den som styr över situationen?

Filmen från skådespelet på Liljeholmsbron visar hur förbipasserande som såg den förtvivlade kvinnan försökte hjälpa henne och hindra henne att kanske kasta sig ut från bron. Fast förvånansvärt många slog en lov runt henne och smet undan den obehagliga situationen.

Polis anlände, satte handbojor på henne och tryckte in henne i en bil som tog henne till psykakuten på St Göran. Där lades hon omedelbart i bältessäng, fastbunden med remmar runt midja, ben och armar. Hon fick en spruta lugnande medicin, och en till lite senare. Morgonen därpå avslöjade hon för tjänstgörande avdelningsläkare  att allt var fejk och doktorn blev fly förbannad, också det enligt planen.

En  het debatt blossade upp om konst, etik och psykvård och hon  måste hon vara mer än nöjd med det genomslag hon fick hos publiken.

Att även rättsmaskineriet drog igång, var inte riktigt vad Anna Odell hoppades och ville. Men hon räknade uppenbarligen med risken, för hon hade rådfrågat juridisk expertis innan hon skred till verket.

I maj hade åklagaren tänkt färdigt och åtalade Anna Odell för våldsamt motstånd (BrB 17:4), falskt larm (BrB 16:15) och oredligt förfarande (BrB 9:8). Sällsynta brott, utom det första som mer eller mindre ingår i den polisiära vardagen. 

Efter en raskt förhandlingsdag i tingsrätten  (långt ifrån den sega Pirate Bay rättegången) kommer domen lika snabbt, redan nästa vecka är den utlovad. Så några särskilt svårknäckta  juridiska nötter verkar domstolen inte ha upptäckt.

Men Anna O:s försvarare advokat Claes Borgström droppade en hel del smolk i åklagarens bägare.

▪ Hon stod inte på räcket som någon rapporterat till vårdpersonalen på St Göran. Filmen visar tydligt att hon aldrig ens försökte något i den vägen. Polismännen som tog henne till psyket kunde inte förklara var den uppgiften kom i från.

▪ Hur kunde patienten vifta med armarna så mycket att hon var farlig för egen och andras säkerhet och läkaren blev tvungen att ordinera bältesläggning direkt när hon kom? Hennes händer var ju fjättrade i handbojor på ryggen, enligt vittnena. Det var det första polismännen gjorde när de mötte upp på Liljeholmsbron. Och sen satt handbojorna där tills man fått ner henne i bältessängen och slagit en rem runt hennes midja.

▪ Fattade läkaren beslut om bältesläggning på ren rutin för att det var lite tumult i dörröppningen. Innan han ens testat om mindre ingripande åtgärder kunde få patienten lugn. Som att släppa loss henne i det avskalade och tillhyggesbefriade sjukrummet och se hur hon reagerade?

Även när det gäller det rent juridiska tornar tvivlen upp sig.

Åklagaren vill ha henne dömd för falskt larm fastän det inte var Anna Odell själv som larmade. Enligt lagens ordalydelse ska man lämnat en oriktig uppgift för att kunna åka dit. Att spela teater så att någon annan ringer, är inte riktigt samma sak, men det hävdar åklagaren. Men medelbart gärningsmannaskap - dvs att någon anses ha begått brott genom annan person - har domstolarna bara använt på dem som haft makt att beordra brottet eller på annat sätt haft ett dominerande inflytande över en annan människas  handlingar.  

Vi får se om tingsrätten vågar krama ut så mycket ur en annars klar och entydig lagtext. Särskilt som en välrenommerad brottmålsadvokat försäkrat Anna Odell att falskt larm fälls man bara för om man falsklarmar själv.

Och hur oredligt kan det vara att som Anna Odell försöka rikta ljuset på en vårdapparat som annars alltid skyler sig bakom strängast tänkbara sekretess? Har det kostat sjukhuset mer än vårdpersonalens ilska och rubbade sinnesfrid för att någon vågat ifrågasätta dem i deras jobb.

Om sjukhset måste ”överbehandla” patienterna för att man har för lite personal borde väl sjukhuset haka på när konsekvenserna av resursbristen ändå ställts i blixtbelysning. Det var i alla vad Anna Odell tyckte när hon till slut fick sista ordet.

Bara på St Göran tar man till bältessängen som första åtgärd, summerade hon sina erfarenheter som patient på olika psykkliniker.

Den enda specifika extrautgift som sjukhuset haft pga av Anna Odells spelade psykos var – enligt vad åklagaren kunnat visa – två injektioner Stesolid á 17:60 styck. Ett ångestdämpande, muskelrelaxerande, kramplösande, lugnande och sederande medel som hon säkert ändå var i starkt medicinskt behov av efter pärsen att återuppleva det brutala omhändertagande hon personligen var med om för lite mer än tio år sen.

Den 31 augusti kl 13.30 vet vi om TR gillar eller ogillar att fall som Anna Odells dras inför skranket. Mer än låga böter skulle i alla händelser förvåna och fängelse är definitivt uteslutet. Återstår alltså att se om slutet på den process hon satte igång på Liljeholmsbron den 21 januari låter henne kliva ur sin gamla offerroll.

Tyvärr måste jag göra en pudel om Pirate Bay rättegången

När jag häromdagen lyssnade igenom SVTs inspelningar från Pirate Bay-rättegången upptäckte jag till min förfäran åklagarens helomvändning i åtalet dag 3.

Jag följde tingsrättsförhandlingen via webben men var inte tillräckligt uppmärksam. Så jag missade de 8 minuter där åklagaren kommenterade den förändrade stämningsansökan han varslat om dagen innan.

Ett förödande misstag har det nu visat sig.

För i sitt muntliga förhandsbesked dag 2 förklarade åklagaren entydigt hur han tänkte begränsa åtalet. Det skulle i fortsättningen bara avse de ursprungliga publiceringarna av 33 torrenter på Pirate Bays webbplats, ingenting mer. Ansvarsyrkandet om medhjälp till exemplarframställning och tillgängliggörande i samband med nedladdning var borta ur bilden, det upprepade han flera gånger.

Men när han på kvällen satte sig och skrev om stämningsansökan kom han tydligen på andra tanker – eller också var det åklagarkollegorna som övertalade honom. För när han dök upp i tingsrätten på tredje förhandlingsdagens morgon påstod han nämligen något helt annat.

Tillgängliggörandet i samband med användarnas nedladdningar skulle visst vara kvar, det var bara själva exemplarframställningarna han släppte. Sic!

Ovetande om detta lappkast påstod jag i min postning den 21 april att domstolen missuppfattat åtalet när den på flera ställen i domen hänvisade till fildelarnas tillgängliggöranden, fastän åklagaren strukit dem från agendan.

Min slutsats blev därför att tingsrätten begått ett allvarligt rättegångsfel. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att åklagaren hade kommit tillbaka med ett omskrivet åtal dag 3 och hävdat motsatsen mot vad han så klart och tydligt sagt dag 2.

Men det gjorde han, och de kritiska 8 minuterna missade jag. Så här står jag nu med skammen. Jag borde ha vetat bättre, lyssnat igenom förhören mer noggrant innan jag anklagade domarna för grova handläggningsfel och advokaterna för slapphet.

Min klena bortförklaring är att jag lurades i fällan av en velig åklagare. Han bytte fot under natten och jag synade honom inte.

Mitt slarv! Oförlåtligt!

För det misstaget ber jag nu ödmjukt domstolen och advokaterna om ursäkt.

Men….!

Ja, det finns faktiskt plats för ett ”men”.

För nu fick åklagaren tillbaka alla de problem jag trodde han ville undvika när på andra rättegångsdagen hyfsade sin talan.

Som han till slut lade upp det blev det högst oklart vilka tillgängliggöranden han menade att de åtalade Pirate Bay-männen de facto medverkat till.

Det som togs bort dag 3 var bara de exemplarframställningar som ägt rum samma dag som Antipiratbyrån och Ifpi (=målsägarna) laddade ned respektive alster för att samla bevis. Alltså de exemplar som framställdes av ”leechers/peers” i den svärm av användare som samtidigt fildelade samma alster.

Men det var bara framställandet av exemplaren som försvann, inte de tillgängliggöranden (uppladdningar) som samtidigt ägde rum. Det är ju så tekniken fungerar. Användarna börjar dela med sig så fort de fått hem en delmängd av verket, långt innan det är spelbart som sådant.

Dessa tillgängliggöranden pågick enligt åtalet i flera månader för vart och ett av de 33 aktuella alstren, även efter målsägarnas bevissäkring.

Men om exemplar framställs och tillgängliggörs genom en och samma handling (= öppnandet av en viss torrentfil); går det då att beivra bara den ena aktiviteten och bortse från den andra?

Stockholms tingsrätt ansåg uppenbarligen det, för det är vad domen går ut på.

Låt oss bena ut vad som hände de där speciella dagarna när Antipiratbyrån och Ifpi surfade in på Pirate Bay och hämtade de aktuella torrenterna.

De exemplar de själva fick ner blev lagliga. Hela operationen måste ju ha genomförts med målsägarbolagens godkännande (tyst eller uttryckligt). Och om nedladdningen var laglig, måste även den samtidiga uppladdningen (fildelningen) vara det. Samtycket måste ha gällt även den eftersom BitTorrent-tekniken är som den är.

Och om andra i svärmen (som växlar hela tiden) fick vissa bitar (kanske alla?) från målsägarnas exemplar måste även dessa vara lagliga (kopierade för privat bruk). Dessa bitar får sen inte spridas vidare (”inte användas för andra ändamål”).

Så genom att öppna torrenten gör dessa fildelare något som är både lagligt och olagligt. Tekniken sköter ju både ned- och uppladdning per automatik så den enskilde nedladdaren kan inte göra mycket åt saken.

Hur ska man då se saken juridiskt? Ja, en och samma handling kan inte gärna vara både straffbar och straffri. Hellre fria än fälla, heter det och här har domstolen ett gyllene tillfälle att markera att principen gäller.

Enligt min analys kommer fildelarnas nedladdade exemplar att blanda lagliga och olagliga bitar om vartannat. Att säga vad och hur mycket som är av det ena eller andra slaget går inte. Lika så gott då att bortse från alla tillgängliggöranden som kan vara uppblandade med ”gröna” bitar. Vilket gäller all fildelning med de aktuella verken efter målsägarnas intervention i verksamheten.

Kvar av bevisade olagliga tillgängliggöranden blir då bara den/de som la upp de ursprungliga torrenterna på Pirate Bay, samt de som ”seedade” – hade verket i sin helhet – när Antipiratbyrån/Ifpi gick in i svärmen.

Men hur många är de senare?

För att ta exemplet med Wallanderfilmen Den svaga punkten noterade BitTorrent-klienten 81 seeders vid målsägarnas nedladdning den 4 april 2006. Men då hade de redan fått hem 31 procent av huvudfilen, så hur många seeders som hade den från början vet man inte.

Filmen Afrikanen som laddades ner samma dag hade 28 seeders vid 96 procents nedladdning. Här är frågetecknet ännu större.

Danska Pusher 3 hade 14 seeders när 16 procent hade laddats ner den 29 mars 2006.

Och vid nedladdningen den 28 februari av Amy Diamonds album This Is Me Now var det en enda som hade det kompletta verket.

Som bevis på att det förekommit tillgängliggöranden i stort antal duger i alla fall inte den här dokumentationen.

En annan fråga är hur allvarligt hotet från fildelningen är?

Man kan för det första inte utgå ifrån att den ursprunglige seedern (som laddat upp torrenten) håller huvudfilen tillgänglig hela tiden. Se bara på alla nödrop efter seeders i kommentarerna på torrentsidorna. Det klagas också på ljudet, på att datorn kraschar när filerna sen körs m.m. Kvalitet och funktionalitet hos de nedladdade kopiorna kan alltså ifrågasättas.

Troligt är också att många fildelare agerar egoistiskt. De laddar ner det de vill ha och stänger sen både filen och klienten. Det blir inte mycket tillgängliggörande av det.

En kritisk värdering av bevismaterialets styrka saknas i domen. Den lägger däremot mycket krut på svepande slutsatser om tillgängliggörandenas varaktighet och omfattning, samt de misstänktas uppsåt trots att de inte överbevisats om att ha känt till att just dessa filer fanns på TPB (The Pirate Bay) överhuvudtaget.

Så även om jag misstog mig på åtalets innehåll kvarstår min kritik mot en alltför hård dom på ett svagt underlag.

Visst kan man känna sig rätt övertygad om att Pirate Bay delvis bär skulden till fildelningens omfattning, framförallt i Sverige. Men årslånga fängelsestraff för dessa fyra entreprenörer gör dem till syndabockar för ett globalt problem.

Trots allt gällde åtalet bara att TPB – som en av tusentalet liknande sajter – indirekt bidragit till att 33 alster (inte fler) spritts av ett okänt antal fildelare (som kanske inte är särskilt många).

- – -

Advokaterna måste skärpa sig om Pirate Bay-dömda ska få ny rättegång

OBS! Denna text har rättats genom ett inlägg den 10 juni.

I sina överklaganden av Pirate Bay domen påstår alla fyra försvararna att ordföranden i tingsrätten rådman Tomas Norström varit jävig.

Skälen de anför är dels domarens medlemskap i Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU) och hans styrelsepost i Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR). Dels också att han extraknäcker som tvistlösare åt Stiftelsen för Internetinfrastruktur.

Samtidigt läggs det honom till last att han genom sitt engagemang visat otillbörlig intressegemenskap med målsägarna, genom deras advokater som också figurerar i nämnda organisationer.

I uppståndelsen kring avslöjandet har åsiktsmakarna snabbt grävt ner sig i varsin skyttegrav. På ena sidan finns P3 Nyheter som först tog upp ämnet i slutet av april, någon vecka efter domen.

Bloggare har sedan hängt på kritiken, men också professionella jurister.

I den andra graven ligger rådman Norströms stödtrupper, i egenskap av bland andra DN och en juristprofessor.

Men vad är det rådman Tomas Norström har sagt och gjort i dessa föreningar?

Hans senast dokumenterade aktivitet i Svenska föreningen för upphovsrätt är ett anförande kallat ”Vitesförbud i upphovsrätten – erfarenheter och utveckling” vid ett seminarium i november 2008. Ett remissyttrande från SFIR som kräver hårda tag mot alla internetoperatörer ligger också i vågskålen. Men det yttrandet formulerades för 8 år sen, innan Tomas Norström tog plats i styrelsen.

Det verkar därför inte troligt att hovrätten ska anse domarens tämligen oskyldiga kontakt med yrkesmässiga frågor utanför ämbetet så komprometterande att det grundar jäv, dvs att det föreligger ”en särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.”

Annars måste man nästan kräva total avskärmning av hela domarkåren, om dess medlemmar ska kunna undvika kritik och få behålla jobbet.

Dessutom är det ett etablerat faktum och samhällsintresse att domare idkar viss rättspolitik vid sidan av dömandet, som ett led i lagstiftningsprocessen. Speciellt Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt är regelmässigt remissinstanser för nya lagförslag, precis som intresseorganisationer av den typ Norström & Co är medlemmar i.

Som lök på laxen kommer nu rapporter om att även en av de tre hovrättsdomare som ska besluta i jävsfrågan visat sig ha diskuterat upphovsrätt och yttrandefrihet – rättsområden som han jobbat med – vid sidan av sitt ordinarie arbete. Inte utan att man bävar för var hela denna upphetsade rättssäkerhetsdiskussion ska landa?

Men om försvarsadvokaterna nu verkligen vill ha en ny rättegång? (Vill de det, eller är alltihop bara ett spel?)

Varför har de då inte utnyttjat även det faktum att tingsrätten missuppfattat hela åtalet, som jag visade i min postning för några veckor sen. Vadeinlagorna från försvararna andas överhuvudtaget ingenting om detta. Man sätter istället allt på ett ganska svagt kort – jävet – när det gäller att påvisa processuella fel som kan få rättegången att tas om.

Läser man tingsrättens dom och lyssnar på inspelningarna från rättegången framgår med all önskvärd tydlighet att domstolen inte förstått – eller accepterat – åklagarens åtalsjustering. Oavsett hur detta inverkat på straffmätningen är det ett så allvarligt rättegångsfel att målet bör tas om från början. En domstol kan och får inte bara strunta i vad åklagaren säger, och klara sig undan med det.

Att dylika felsteg inte kan tolereras, anser man även i Högsta domstolen:

”I praxis presumeras ofta att ett åsidosättande av en väsentlig rättsäkerhetsgaranti har inverkat på utgången. För att denna presumtion skall kunna brytas fordras att det finns positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit.”

Så om de dömda Pirate Bay-männen vill känna sig säkra(are) på att få en ny rättegång bör de tillhålla sina advokater att sätta ihop nya klagoskrifter så snart som möjligt. Eller avskeda dem och skaffa nya, som bättre tillvaratar sina klienters rättigheter.

Rättegångsfel bäddade för den hårda domen mot Pirate Bay

OBS! Denna text har rättats genom ett inlägg den 10 juni.

Med åklagare Håkan Roswalls ord från rättegången ringande i öronen läser jag med stigande förvåning tingsrättens dom i Pirate Bay målet.

”Jag frånfaller alla påståenden om exemplarframställning”, deklarerade åklagaren när förhandlingarna inleddes den 17 februari, rättegångens andra dag.

Han hade sovit på saken och insett att han måste renodla åtalet. För att undvika missförstånd gjorde han det ännu tydligare.

”Målet kommer bara att gälla tillgängliggörandet av den ursprungliga torrenten, själva publiceringen av den på Pirate Bays hemsida. Det tillgängliggörande som sker samtidigt med nedladdningarna omfattas inte längre av åtalet.”

Tydligare än så kan det inte bli. Rätten, målsägarna och parterna skulle nu slippa reda ut om det var si eller så många exemplar av de 33 alstren på åklagarens lista som laddats ner. Och vilka delar som kom från den lagliga fildelningen med målsägarna och vilka som inte gjorde det i den svärm av fildelare som samtidigt laddade ner.

Det var helt enkelt nödvändigt för åklagaren att hyfsa ekvationen redan tidigt.

Men gick det fram?

Icke! På sid. 56 i tingsrättens dom läser man:

”Åklagarens gärningspåståenden omfattar både ursprungsseederns och efterföljande fildelares tillgängliggöranden av i åtalet aktuella filer”.

Trots att åklagaren vinnlade sig om att alla skulle förstå, har rätten inte fattat galoppen.

Det misstaget kan få allvarliga konsekvenser.

Fritzls dotter hade tvingats till rätten om det varit i Sverige

Att låta ett videoinspelat förhör med offret grunda en livstidsdom – som skett i målet mot österrikaren Josef Fritzl – skulle inte gå i Sverige. Det strider mot svenska rättegångsbalken som kräver att alla inblandade hörs personligen.

Bakom ligger principen om ”det bästa bevismaterialet” vilken framgår av rättegångsbalken (kap. 35 – 37). D.v.s. hörsägen eller nedtecknade utsagor om vad ett vittne eller en målsägande sagt och gjort duger inte som bevis om vederbörande lever och kan höras muntligen.

Att Fritzls under 24 år inlåsta och våldtagna dotter slapp träda fram inför domstolen och sin vedersakare – den hatade fadern – för att personligen redogöra för alla hemskheter hon upplevt hade rent humanitära skäl, enligt medierapporteringen från rättegången.  

Så kan dock inte rättvisans tjänare resonera i Sverige. Det betyder inte att svenska domstolar är förhindrade att ta mänskliga hänsyn, de får bara inte ge avkall på principen om bästa beviset.

Om någon vid ett domstolsförhör inte vågar tala fritt inför den som våldfört sig på henne så är det den som orsakar rädslan som ska avlägsnas, inte den som förhörs. Vederbörande får sätta sig i ett annat rum och se förhöret i videosändning (RB 36:18 och  37:3) och ställa eventuella frågor därifrån.

Det är däremot okej att spela upp och använda videoinspelningar om målet överklagas till hovrätten. Upptagningen från vittnes- och målsägandeförhör i tingsrätten kan då räcka, har lagstiftarna tyckt.

Av rapporterna från rättegången i österrikiska St. Pölten har dock framkommit att dottern faktiskt satt som åhörare i rättssalen när inspelningen med hennes förhör visades. Som någon källa uttryckte det: för att se sina fars reaktion. Att Fritzl då fick möta sin skändade dotters blick ska ha varit avgörande för hans oförbehållsamma erkännande senare.

Men hade rätten anammat svenska domsregler i det läget skulle den ha avbrutit uppspelningen, kallat fram dottern för muntligt förhör och flyttat Josef Fritzl till en lokal  rum där han bara kunde se förhöret på bildskärm.

Vem vet hur det då hade slutat?

Eftertankar om Pirate Bay-rättegången

Jag var en av hundratusentals lyssnare som satt klistrade vid datorn under webbsändningarna från århundradets rättegång.

 

Ingen har behövt missa en enda ord av förhandlingarna och till förundersökningen har det funnits en torrentfil på Pirate Bay.

 

Det är så vitt jag vet första gången man kunnat sitta hemma vid datorn och följa en rättegångs alla turer och dessutom få hela processmaterialet i knäet.

Tack SR och SVT för sändningarna. Inspelningarna ligger kvar på webben ett år framåt, lovar 24Direkt.

Och tack pd0 och Steffi95 för fu-protokollet.

 

Utgången av det här målet kan bli livsstilsavgörande för över två miljoner svenskar, om man ska tro Pirate Bays egen skattning av antalet fildelare i landet.

I början såg det ut som en relativt enkel match för åklagaren. Det är ju rätt självklart att sajten The Pirate Bay (TPB) kommit till för att sprida piratkopierade verk på ett smidigare sätt än tidigare.Särskilt som föregångarna Morpheus, Grokster, Limewire, Kazaa, Direct Connect m.fl. fick rättsväsendet emot sig i flera uppmärksammade fall.

Men den här gången räknade fildelningens anhängare kallt med att lagens långa arm inte skulle nå dem med den nya tekniken.

 

Nu är rättegången i tingsrätten över och det står klart att Pirate Bay som företeelse lyckats ta sig långt in i den juridiska snårskogen.

 

Vilket brott har begåtts?

Vilka personer är ansvariga?

Är det fredad e-handel eller inte?

Vad betyder det att TPB bara är en av många kuggar i den globala trafiken med bit torrents?

Är torrenter typiska brottsverktyg?

Hur ska eventuell skada mätas i pengar?

Har underhållningsindustrin rent av vunnit på fildelningen?

 

Det som kunde ha blivit en relativt snabb rond i domstolen blev istället ett långdraget gräl mellan försvararna och målsägarnas advokater:

 

”Målet handlar om straffrätt!	”Nej, om  upphovsrätt!”
”EUs e‑handelsregler fritar tjänsteleverantörer från ansvar för sajtens innehåll! ”	”Inte om den främjar olagligheter! ”
”På Pirate Bay ligger inga skyddade verk som kan spridas!”	”Men de länkar till sådana! ”
”Skiv- och filmbolagens direktörer är  inga opartiska vittnen om skadorna för branschen!”	”Ska ni säga som drar in en deltidsprofessors flummiga forskning om fildelningens effekter.”

 

Rättens ordförande hade fullt upp att hålla advokaterna i styr och hindra dem att dränka rättegången med nya dokument som de surfade hem på nätterna. Papper hade man redan nog av. Bara förundersökningen gick till över 1400 sidor, och sen har partsinlagor till domstolen byggt på ytterligare.

 

Den ende som behöll lugnet var åklagaren. Han gjorde allt för att renodla målet när  vissa delar blev för knepiga att reda ut.

 

 

Redan från start rådde förvirring kring de nedladdningar av 20 musikverk (singlar och album), 8 filmer och 5 datorspel som var ramen för åtalet. Men nedladdningarna hade gjorts av skiv-, film- och spelbolagens egna representanter (Ifpi och Antipiratbyrån).

Det fick advokat Jonas Nilsson att protestera. Hans klient Fredrik Neij kunde rimligen inte straffas för medhjälp om de verkliga förövarna gick fria!

Nedladdningarna hade ju skett med rättighetshavarnas goda minne och var därför fullt legala! Och utan huvudbrott – ingen brottslig medhjälp, resonerade advokaten.

 

Nu var det inte så åklagaren menat. Nedladdningarna skulle visa att de aktuella torrenterna på Pirate Bays sajt verkligen fungerade. Att det via dem gick att ladda hem fullt spelbara låtar, filmer och datorspel, identiska med originalen.

 

Från början gällde åtalet inte bara medhjälp till tillgängliggörande utan även till andra personers nedladdningar (exemplarframställningar).  Nämligen de personer som samma dag och via samma torrent som målsägarna fildelade samma verk.

 

Efter att ha sovit på saken återkom åklagaren dag 2 och drog tillbaka den delen av åtalet. Utredningen var trasslig nog ändå. Han riskerade ju annars att hamna i en förfärlig soppa om vilka som ”seedade” och laddade ner olovligt när alla  utbytte samma delar som Ifpi och Antipiratbyrån under pågående nedladdning.

 

Kvar av huvudåtalet blev att männen bakom TPB genom att låta användare ladda upp torrentfiler på sajten medverkat till att de 33 verken gjorts tillgängliga för allmänheten.Enligt åklagaren har de verken sedan laddats ner av andra tusentals gånger under olika  perioder mellan 1 juli 2005 och 31 maj 2006 när polisen slog till.

 

Åklagaren hade även en åtalspunkt i reserv. Funktionaliteten och lagringen av torrentfiler på TPBs sajt var liktydigt med att man där tagit befattning med typiska brottsverktyg, vilket är förberedelse till upphovsrättsbrott.

Den punkten försökte han delvis lägga ned men målsägarombuden drev den vidare själva för att ha i bakfickan om huvudåtalet skulle falla.

 

Det rätten nu ska bestämma är om förekomsten av torrentfiler på TPB främjat att ”upphovsrättsligt skyddade verk gjorts tillgängliga för allmänheten”, och i så fall om just de här fyra männen är ansvariga?

 

Att e-handelsreglerna inte friar dem är ganska klart. Försvaret har ju hävdat att TPB är en vanlig tjänsteleverantör på internet som inte svarar för olagligheter som användare av tjänsten gör sig skydliga till utan leverantörens vetskap. Att de inte kollat upp och känt till vad som finns på sajten har varit de åtalades försvarslinje genom hela rättegången. De har menat att det inte varit deras sak att hålla ordning på användarna.

Men ingen (som varit inne på Pirate Bay och nyttjat dess tjänster) kan missa vad sajten är till för. Till och med dess egna uppföranderegler säger för övrigt att filer med felaktiga namn inte accepteras.

 

Klickar man man till exempel torrenten Milk.DVDRip.XviD-W.A.L så får man alltså hem en DVD-rip av filmen Milk med nyligen Oscarsbelönade Sean Penn i huvudrollen. Utan att behöva betala för den. Man får äkta vara och det är absolut inget lurendrejeri från TPBs sida, men knappast  godkänt av upphovsrättshavarna.

Och så har det varit hela tiden med de torrenter som finns på sajten. De senaste veckorna skyltas det dock inte lika tydligt med just de senaste, heta filmerna och musikalbumen som normalt toppar trafiken.  Helgen före slutpläderingarna i målet var Pirate Bay stängd några timmar och sen dess är det lite mer udda material som är fasaden utåt.

 

Hur är det då med tillgängliggörandet?

Torrentfilerna på TPB innehåller  inga skyddade verk. De är bara matematiska funktioner av de aktuella verken i dess nedbrutna, ”torrentade” delar. Och så länge inte det underliggande verket görs tillgängligt av den som skapat torrentfilen finns inget verk tillgängligt att fildela! När och om det aktuella verket överhuvudtaget blir tillgängligt, bestämmer ingen på TPB (om det inte är någon där som laddat upp torrenten).

 

Så det domstolen måste klura ut är: kan man straffrättsligt medverka till ett brott som man inte vet vem som tänker begå eller om – och i så fall när – det kommer att begås?

 

Den domstol som svarar ja på den frågan får nog också tänka sig att döma den järnhandlare som lämnar butiken olåst och struntar i om någon kommer och tar en kofot och bryter sig in någonstans.

 

”Brottet” måste alltså ha kommit längre än så för att vara fullbordat. Och de enda bevisade tillgängliggörandena i det här målet är när Antipiratbyrån och Ifpi i bevissyfte laddade ner sina 33 verksexemplar med hjälp av en torrentfil från Pirate Bay.

 

Om andra personer vid andra tillfällen hämtat samma torrenter på Pirate Bay och lyckats ladda ned samma verk kan man däremot bara ha vilda gissningar om.

Åklagaren och målsägarna har här bara TPBs räknesnurra för respektive torrent att hålla sig till. Och den är inte riktigt att lita på, sa rättegångens enda riktigt oberoende sakkunnigvittne – universitetslektorn från Göteborg Kristoffer Schollin.

Torrentfilerna ute hos användarna rapporterar nämligen fullgjorda nedladdningar till alla bittorrentsajter som har samma torrentfil, oavsett var filen hämtats.

Det kan globalt röra sig om tusentals sajter, trodde Schollin. Och dessutom trodde han att tekniken fungerar som så att en och samma nedladdning till och med kan bli inrapporterad flera gånger!

 

Så hur mycket just TPB bidragit till de tusentals påstådda nedladdningarna av de 33 aktuella verken är nog skrivet i cyberrymden.

Att Stockholms tingsrätt landar i en mycket försiktig dom är därför en rimlig prognos.

Den 17 april kl 11.00 kommer domen. Då vet vi hur domstolen snirklat sig fram mellan de snåriga paragraferna. Om man inte skjuter på avgörandet för att fundera lite till.

 

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!