Tyvärr måste jag göra en pudel om Pirate Bay rättegången

När jag häromdagen lyssnade igenom SVTs inspelningar från Pirate Bay-rättegången upptäckte jag till min förfäran åklagarens helomvändning i åtalet dag 3.

Jag följde tingsrättsförhandlingen via webben men var inte tillräckligt uppmärksam. Så jag missade de 8 minuter där åklagaren kommenterade den förändrade stämningsansökan han varslat om dagen innan.

Ett förödande misstag har det nu visat sig.

För i sitt muntliga förhandsbesked dag 2 förklarade åklagaren entydigt hur han tänkte begränsa åtalet. Det skulle i fortsättningen bara avse de ursprungliga publiceringarna av 33 torrenter på Pirate Bays webbplats, ingenting mer. Ansvarsyrkandet om medhjälp till exemplarframställning och tillgängliggörande i samband med nedladdning var borta ur bilden, det upprepade han flera gånger.

Men när han på kvällen satte sig och skrev om stämningsansökan kom han tydligen på andra tanker – eller också var det åklagarkollegorna som övertalade honom. För när han dök upp i tingsrätten på tredje förhandlingsdagens morgon påstod han nämligen något helt annat.

Tillgängliggörandet i samband med användarnas nedladdningar skulle visst vara kvar, det var bara själva exemplarframställningarna han släppte. Sic!

Ovetande om detta lappkast påstod jag i min postning den 21 april att domstolen missuppfattat åtalet när den på flera ställen i domen hänvisade till fildelarnas tillgängliggöranden, fastän åklagaren strukit dem från agendan.

Min slutsats blev därför att tingsrätten begått ett allvarligt rättegångsfel. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att åklagaren hade kommit tillbaka med ett omskrivet åtal dag 3 och hävdat motsatsen mot vad han så klart och tydligt sagt dag 2.

Men det gjorde han, och de kritiska 8 minuterna missade jag. Så här står jag nu med skammen. Jag borde ha vetat bättre, lyssnat igenom förhören mer noggrant innan jag anklagade domarna för grova handläggningsfel och advokaterna för slapphet.

Min klena bortförklaring är att jag lurades i fällan av en velig åklagare. Han bytte fot under natten och jag synade honom inte.

Mitt slarv! Oförlåtligt!

För det misstaget ber jag nu ödmjukt domstolen och advokaterna om ursäkt.

Men….!

Ja, det finns faktiskt plats för ett ”men”.

För nu fick åklagaren tillbaka alla de problem jag trodde han ville undvika när på andra rättegångsdagen hyfsade sin talan.

Som han till slut lade upp det blev det högst oklart vilka tillgängliggöranden han menade att de åtalade Pirate Bay-männen de facto medverkat till.

Det som togs bort dag 3 var bara de exemplarframställningar som ägt rum samma dag som Antipiratbyrån och Ifpi (=målsägarna) laddade ned respektive alster för att samla bevis. Alltså de exemplar som framställdes av ”leechers/peers” i den svärm av användare som samtidigt fildelade samma alster.

Men det var bara framställandet av exemplaren som försvann, inte de tillgängliggöranden (uppladdningar) som samtidigt ägde rum. Det är ju så tekniken fungerar. Användarna börjar dela med sig så fort de fått hem en delmängd av verket, långt innan det är spelbart som sådant.

Dessa tillgängliggöranden pågick enligt åtalet i flera månader för vart och ett av de 33 aktuella alstren, även efter målsägarnas bevissäkring.

Men om exemplar framställs och tillgängliggörs genom en och samma handling (= öppnandet av en viss torrentfil); går det då att beivra bara den ena aktiviteten och bortse från den andra?

Stockholms tingsrätt ansåg uppenbarligen det, för det är vad domen går ut på.

Låt oss bena ut vad som hände de där speciella dagarna när Antipiratbyrån och Ifpi surfade in på Pirate Bay och hämtade de aktuella torrenterna.

De exemplar de själva fick ner blev lagliga. Hela operationen måste ju ha genomförts med målsägarbolagens godkännande (tyst eller uttryckligt). Och om nedladdningen var laglig, måste även den samtidiga uppladdningen (fildelningen) vara det. Samtycket måste ha gällt även den eftersom BitTorrent-tekniken är som den är.

Och om andra i svärmen (som växlar hela tiden) fick vissa bitar (kanske alla?) från målsägarnas exemplar måste även dessa vara lagliga (kopierade för privat bruk). Dessa bitar får sen inte spridas vidare (”inte användas för andra ändamål”).

Så genom att öppna torrenten gör dessa fildelare något som är både lagligt och olagligt. Tekniken sköter ju både ned- och uppladdning per automatik så den enskilde nedladdaren kan inte göra mycket åt saken.

Hur ska man då se saken juridiskt? Ja, en och samma handling kan inte gärna vara både straffbar och straffri. Hellre fria än fälla, heter det och här har domstolen ett gyllene tillfälle att markera att principen gäller.

Enligt min analys kommer fildelarnas nedladdade exemplar att blanda lagliga och olagliga bitar om vartannat. Att säga vad och hur mycket som är av det ena eller andra slaget går inte. Lika så gott då att bortse från alla tillgängliggöranden som kan vara uppblandade med ”gröna” bitar. Vilket gäller all fildelning med de aktuella verken efter målsägarnas intervention i verksamheten.

Kvar av bevisade olagliga tillgängliggöranden blir då bara den/de som la upp de ursprungliga torrenterna på Pirate Bay, samt de som ”seedade” – hade verket i sin helhet – när Antipiratbyrån/Ifpi gick in i svärmen.

Men hur många är de senare?

För att ta exemplet med Wallanderfilmen Den svaga punkten noterade BitTorrent-klienten 81 seeders vid målsägarnas nedladdning den 4 april 2006. Men då hade de redan fått hem 31 procent av huvudfilen, så hur många seeders som hade den från början vet man inte.

Filmen Afrikanen som laddades ner samma dag hade 28 seeders vid 96 procents nedladdning. Här är frågetecknet ännu större.

Danska Pusher 3 hade 14 seeders när 16 procent hade laddats ner den 29 mars 2006.

Och vid nedladdningen den 28 februari av Amy Diamonds album This Is Me Now var det en enda som hade det kompletta verket.

Som bevis på att det förekommit tillgängliggöranden i stort antal duger i alla fall inte den här dokumentationen.

En annan fråga är hur allvarligt hotet från fildelningen är?

Man kan för det första inte utgå ifrån att den ursprunglige seedern (som laddat upp torrenten) håller huvudfilen tillgänglig hela tiden. Se bara på alla nödrop efter seeders i kommentarerna på torrentsidorna. Det klagas också på ljudet, på att datorn kraschar när filerna sen körs m.m. Kvalitet och funktionalitet hos de nedladdade kopiorna kan alltså ifrågasättas.

Troligt är också att många fildelare agerar egoistiskt. De laddar ner det de vill ha och stänger sen både filen och klienten. Det blir inte mycket tillgängliggörande av det.

En kritisk värdering av bevismaterialets styrka saknas i domen. Den lägger däremot mycket krut på svepande slutsatser om tillgängliggörandenas varaktighet och omfattning, samt de misstänktas uppsåt trots att de inte överbevisats om att ha känt till att just dessa filer fanns på TPB (The Pirate Bay) överhuvudtaget.

Så även om jag misstog mig på åtalets innehåll kvarstår min kritik mot en alltför hård dom på ett svagt underlag.

Visst kan man känna sig rätt övertygad om att Pirate Bay delvis bär skulden till fildelningens omfattning, framförallt i Sverige. Men årslånga fängelsestraff för dessa fyra entreprenörer gör dem till syndabockar för ett globalt problem.

Trots allt gällde åtalet bara att TPB – som en av tusentalet liknande sajter – indirekt bidragit till att 33 alster (inte fler) spritts av ett okänt antal fildelare (som kanske inte är särskilt många).

– – –