Anna Odell vinner sympatierna även om hon förlorar målet

Polisen sätter handfängsel på psykiskt sjuka människor och på Sankt Görans psykmottagning är bältesläggning ren rutin!

Rättegången mot Anna Odell de 24 augusti avslöjade mer än väntat. Inte att hon själv begått värre brott än tidigare sagts. Tvärtom! Det är  hon som är  brottsoffret, den som utsatts för övergreppen. Men i motsats till andra som blivit illa behandlade av psykvården är hon tillräknelig och trovärdig.

Hennes iscensättning av en ung psykotisk kvinnas desperata suicidförsök på en hög bro en mörk januarikväll blev perfekt. Alla utförde sina roller som de skulle. Till punkt och pricka. Några gjorde till och med mer än de skulle enligt manus. Och alltihop filmades av hennes medhjälpare.

För Anna Odell är hela projektet ett försök att komma ur offerrollen. Av egen erfarenhet vet hon  hur det är att vara och ha varit psykiskt sjuk, och vet att man alltid sen ses som ett offer. En stackars olycklig människa som ingen tror och  litar på och som stämplas som för evigt svag. Kunde hon genom att spela psykotisk och få  andra att agera som om hon vore sjuk bryta mönstret och bli den starkare, den som styr över situationen?

Filmen från skådespelet på Liljeholmsbron visar hur förbipasserande som såg den förtvivlade kvinnan försökte hjälpa henne och hindra henne att kanske kasta sig ut från bron. Fast förvånansvärt många slog en lov runt henne och smet undan den obehagliga situationen.

Polis anlände, satte handbojor på henne och tryckte in henne i en bil som tog henne till psykakuten på St Göran. Där lades hon omedelbart i bältessäng, fastbunden med remmar runt midja, ben och armar. Hon fick en spruta lugnande medicin, och en till lite senare. Morgonen därpå avslöjade hon för tjänstgörande avdelningsläkare  att allt var fejk och doktorn blev fly förbannad, också det enligt planen.

En  het debatt blossade upp om konst, etik och psykvård och hon  måste hon vara mer än nöjd med det genomslag hon fick hos publiken.

Att även rättsmaskineriet drog igång, var inte riktigt vad Anna Odell hoppades och ville. Men hon räknade uppenbarligen med risken, för hon hade rådfrågat juridisk expertis innan hon skred till verket.

I maj hade åklagaren tänkt färdigt och åtalade Anna Odell för våldsamt motstånd (BrB 17:4), falskt larm (BrB 16:15) och oredligt förfarande (BrB 9:8). Sällsynta brott, utom det första som mer eller mindre ingår i den polisiära vardagen. 

Efter en raskt förhandlingsdag i tingsrätten  (långt ifrån den sega Pirate Bay rättegången) kommer domen lika snabbt, redan nästa vecka är den utlovad. Så några särskilt svårknäckta  juridiska nötter verkar domstolen inte ha upptäckt.

Men Anna O:s försvarare advokat Claes Borgström droppade en hel del smolk i åklagarens bägare.

▪ Hon stod inte på räcket som någon rapporterat till vårdpersonalen på St Göran. Filmen visar tydligt att hon aldrig ens försökte något i den vägen. Polismännen som tog henne till psyket kunde inte förklara var den uppgiften kom i från.

▪ Hur kunde patienten vifta med armarna så mycket att hon var farlig för egen och andras säkerhet och läkaren blev tvungen att ordinera bältesläggning direkt när hon kom? Hennes händer var ju fjättrade i handbojor på ryggen, enligt vittnena. Det var det första polismännen gjorde när de mötte upp på Liljeholmsbron. Och sen satt handbojorna där tills man fått ner henne i bältessängen och slagit en rem runt hennes midja.

▪ Fattade läkaren beslut om bältesläggning på ren rutin för att det var lite tumult i dörröppningen. Innan han ens testat om mindre ingripande åtgärder kunde få patienten lugn. Som att släppa loss henne i det avskalade och tillhyggesbefriade sjukrummet och se hur hon reagerade?

Även när det gäller det rent juridiska tornar tvivlen upp sig.

Åklagaren vill ha henne dömd för falskt larm fastän det inte var Anna Odell själv som larmade. Enligt lagens ordalydelse ska man lämnat en oriktig uppgift för att kunna åka dit. Att spela teater så att någon annan ringer, är inte riktigt samma sak, men det hävdar åklagaren. Men medelbart gärningsmannaskap – dvs att någon anses ha begått brott genom annan person – har domstolarna bara använt på dem som haft makt att beordra brottet eller på annat sätt haft ett dominerande inflytande över en annan människas  handlingar.  

Vi får se om tingsrätten vågar krama ut så mycket ur en annars klar och entydig lagtext. Särskilt som en välrenommerad brottmålsadvokat försäkrat Anna Odell att falskt larm fälls man bara för om man falsklarmar själv.

Och hur oredligt kan det vara att som Anna Odell försöka rikta ljuset på en vårdapparat som annars alltid skyler sig bakom strängast tänkbara sekretess? Har det kostat sjukhuset mer än vårdpersonalens ilska och rubbade sinnesfrid för att någon vågat ifrågasätta dem i deras jobb.

Om sjukhset måste ”överbehandla” patienterna för att man har för lite personal borde väl sjukhuset haka på när konsekvenserna av resursbristen ändå ställts i blixtbelysning. Det var i alla vad Anna Odell tyckte när hon till slut fick sista ordet.

Bara på St Göran tar man till bältessängen som första åtgärd, summerade hon sina erfarenheter som patient på olika psykkliniker.

Den enda specifika extrautgift som sjukhuset haft pga av Anna Odells spelade psykos var – enligt vad åklagaren kunnat visa – två injektioner Stesolid á 17:60 styck. Ett ångestdämpande, muskelrelaxerande, kramplösande, lugnande och sederande medel som hon säkert ändå var i starkt medicinskt behov av efter pärsen att återuppleva det brutala omhändertagande hon personligen var med om för lite mer än tio år sen.

Den 31 augusti kl 13.30 vet vi om TR gillar eller ogillar att fall som Anna Odells dras inför skranket. Mer än låga böter skulle i alla händelser förvåna och fängelse är definitivt uteslutet. Återstår alltså att se om slutet på den process hon satte igång på Liljeholmsbron den 21 januari låter henne kliva ur sin gamla offerroll.

Tyvärr måste jag göra en pudel om Pirate Bay rättegången

När jag häromdagen lyssnade igenom SVTs inspelningar från Pirate Bay-rättegången upptäckte jag till min förfäran åklagarens helomvändning i åtalet dag 3.

Jag följde tingsrättsförhandlingen via webben men var inte tillräckligt uppmärksam. Så jag missade de 8 minuter där åklagaren kommenterade den förändrade stämningsansökan han varslat om dagen innan.

Ett förödande misstag har det nu visat sig.

För i sitt muntliga förhandsbesked dag 2 förklarade åklagaren entydigt hur han tänkte begränsa åtalet. Det skulle i fortsättningen bara avse de ursprungliga publiceringarna av 33 torrenter på Pirate Bays webbplats, ingenting mer. Ansvarsyrkandet om medhjälp till exemplarframställning och tillgängliggörande i samband med nedladdning var borta ur bilden, det upprepade han flera gånger.

Men när han på kvällen satte sig och skrev om stämningsansökan kom han tydligen på andra tanker – eller också var det åklagarkollegorna som övertalade honom. För när han dök upp i tingsrätten på tredje förhandlingsdagens morgon påstod han nämligen något helt annat.

Tillgängliggörandet i samband med användarnas nedladdningar skulle visst vara kvar, det var bara själva exemplarframställningarna han släppte. Sic!

Ovetande om detta lappkast påstod jag i min postning den 21 april att domstolen missuppfattat åtalet när den på flera ställen i domen hänvisade till fildelarnas tillgängliggöranden, fastän åklagaren strukit dem från agendan.

Min slutsats blev därför att tingsrätten begått ett allvarligt rättegångsfel. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att åklagaren hade kommit tillbaka med ett omskrivet åtal dag 3 och hävdat motsatsen mot vad han så klart och tydligt sagt dag 2.

Men det gjorde han, och de kritiska 8 minuterna missade jag. Så här står jag nu med skammen. Jag borde ha vetat bättre, lyssnat igenom förhören mer noggrant innan jag anklagade domarna för grova handläggningsfel och advokaterna för slapphet.

Min klena bortförklaring är att jag lurades i fällan av en velig åklagare. Han bytte fot under natten och jag synade honom inte.

Mitt slarv! Oförlåtligt!

För det misstaget ber jag nu ödmjukt domstolen och advokaterna om ursäkt.

Men….!

Ja, det finns faktiskt plats för ett ”men”.

För nu fick åklagaren tillbaka alla de problem jag trodde han ville undvika när på andra rättegångsdagen hyfsade sin talan.

Som han till slut lade upp det blev det högst oklart vilka tillgängliggöranden han menade att de åtalade Pirate Bay-männen de facto medverkat till.

Det som togs bort dag 3 var bara de exemplarframställningar som ägt rum samma dag som Antipiratbyrån och Ifpi (=målsägarna) laddade ned respektive alster för att samla bevis. Alltså de exemplar som framställdes av ”leechers/peers” i den svärm av användare som samtidigt fildelade samma alster.

Men det var bara framställandet av exemplaren som försvann, inte de tillgängliggöranden (uppladdningar) som samtidigt ägde rum. Det är ju så tekniken fungerar. Användarna börjar dela med sig så fort de fått hem en delmängd av verket, långt innan det är spelbart som sådant.

Dessa tillgängliggöranden pågick enligt åtalet i flera månader för vart och ett av de 33 aktuella alstren, även efter målsägarnas bevissäkring.

Men om exemplar framställs och tillgängliggörs genom en och samma handling (= öppnandet av en viss torrentfil); går det då att beivra bara den ena aktiviteten och bortse från den andra?

Stockholms tingsrätt ansåg uppenbarligen det, för det är vad domen går ut på.

Låt oss bena ut vad som hände de där speciella dagarna när Antipiratbyrån och Ifpi surfade in på Pirate Bay och hämtade de aktuella torrenterna.

De exemplar de själva fick ner blev lagliga. Hela operationen måste ju ha genomförts med målsägarbolagens godkännande (tyst eller uttryckligt). Och om nedladdningen var laglig, måste även den samtidiga uppladdningen (fildelningen) vara det. Samtycket måste ha gällt även den eftersom BitTorrent-tekniken är som den är.

Och om andra i svärmen (som växlar hela tiden) fick vissa bitar (kanske alla?) från målsägarnas exemplar måste även dessa vara lagliga (kopierade för privat bruk). Dessa bitar får sen inte spridas vidare (”inte användas för andra ändamål”).

Så genom att öppna torrenten gör dessa fildelare något som är både lagligt och olagligt. Tekniken sköter ju både ned- och uppladdning per automatik så den enskilde nedladdaren kan inte göra mycket åt saken.

Hur ska man då se saken juridiskt? Ja, en och samma handling kan inte gärna vara både straffbar och straffri. Hellre fria än fälla, heter det och här har domstolen ett gyllene tillfälle att markera att principen gäller.

Enligt min analys kommer fildelarnas nedladdade exemplar att blanda lagliga och olagliga bitar om vartannat. Att säga vad och hur mycket som är av det ena eller andra slaget går inte. Lika så gott då att bortse från alla tillgängliggöranden som kan vara uppblandade med ”gröna” bitar. Vilket gäller all fildelning med de aktuella verken efter målsägarnas intervention i verksamheten.

Kvar av bevisade olagliga tillgängliggöranden blir då bara den/de som la upp de ursprungliga torrenterna på Pirate Bay, samt de som ”seedade” – hade verket i sin helhet – när Antipiratbyrån/Ifpi gick in i svärmen.

Men hur många är de senare?

För att ta exemplet med Wallanderfilmen Den svaga punkten noterade BitTorrent-klienten 81 seeders vid målsägarnas nedladdning den 4 april 2006. Men då hade de redan fått hem 31 procent av huvudfilen, så hur många seeders som hade den från början vet man inte.

Filmen Afrikanen som laddades ner samma dag hade 28 seeders vid 96 procents nedladdning. Här är frågetecknet ännu större.

Danska Pusher 3 hade 14 seeders när 16 procent hade laddats ner den 29 mars 2006.

Och vid nedladdningen den 28 februari av Amy Diamonds album This Is Me Now var det en enda som hade det kompletta verket.

Som bevis på att det förekommit tillgängliggöranden i stort antal duger i alla fall inte den här dokumentationen.

En annan fråga är hur allvarligt hotet från fildelningen är?

Man kan för det första inte utgå ifrån att den ursprunglige seedern (som laddat upp torrenten) håller huvudfilen tillgänglig hela tiden. Se bara på alla nödrop efter seeders i kommentarerna på torrentsidorna. Det klagas också på ljudet, på att datorn kraschar när filerna sen körs m.m. Kvalitet och funktionalitet hos de nedladdade kopiorna kan alltså ifrågasättas.

Troligt är också att många fildelare agerar egoistiskt. De laddar ner det de vill ha och stänger sen både filen och klienten. Det blir inte mycket tillgängliggörande av det.

En kritisk värdering av bevismaterialets styrka saknas i domen. Den lägger däremot mycket krut på svepande slutsatser om tillgängliggörandenas varaktighet och omfattning, samt de misstänktas uppsåt trots att de inte överbevisats om att ha känt till att just dessa filer fanns på TPB (The Pirate Bay) överhuvudtaget.

Så även om jag misstog mig på åtalets innehåll kvarstår min kritik mot en alltför hård dom på ett svagt underlag.

Visst kan man känna sig rätt övertygad om att Pirate Bay delvis bär skulden till fildelningens omfattning, framförallt i Sverige. Men årslånga fängelsestraff för dessa fyra entreprenörer gör dem till syndabockar för ett globalt problem.

Trots allt gällde åtalet bara att TPB – som en av tusentalet liknande sajter – indirekt bidragit till att 33 alster (inte fler) spritts av ett okänt antal fildelare (som kanske inte är särskilt många).

– – –

Advokaterna måste skärpa sig om Pirate Bay-dömda ska få ny rättegång

OBS! Denna text har rättats genom ett inlägg den 10 juni.

I sina överklaganden av Pirate Bay domen påstår alla fyra försvararna att ordföranden i tingsrätten rådman Tomas Norström varit jävig.

Skälen de anför är dels domarens medlemskap i Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU) och hans styrelsepost i Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR). Dels också att han extraknäcker som tvistlösare åt Stiftelsen för Internetinfrastruktur.

Samtidigt läggs det honom till last att han genom sitt engagemang visat otillbörlig intressegemenskap med målsägarna, genom deras advokater som också figurerar i nämnda organisationer.

I uppståndelsen kring avslöjandet har åsiktsmakarna snabbt grävt ner sig i varsin skyttegrav. På ena sidan finns P3 Nyheter som först tog upp ämnet i slutet av april, någon vecka efter domen.

Bloggare har sedan hängt på kritiken, men också professionella jurister.

I den andra graven ligger rådman Norströms stödtrupper, i egenskap av bland andra DN och en juristprofessor.

Men vad är det rådman Tomas Norström har sagt och gjort i dessa föreningar?

Hans senast dokumenterade aktivitet i Svenska föreningen för upphovsrätt är ett anförande kallat ”Vitesförbud i upphovsrätten – erfarenheter och utveckling” vid ett seminarium i november 2008. Ett remissyttrande från SFIR som kräver hårda tag mot alla internetoperatörer ligger också i vågskålen. Men det yttrandet formulerades för 8 år sen, innan Tomas Norström tog plats i styrelsen.

Det verkar därför inte troligt att hovrätten ska anse domarens tämligen oskyldiga kontakt med yrkesmässiga frågor utanför ämbetet så komprometterande att det grundar jäv, dvs att det föreligger ”en särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.”

Annars måste man nästan kräva total avskärmning av hela domarkåren, om dess medlemmar ska kunna undvika kritik och få behålla jobbet.

Dessutom är det ett etablerat faktum och samhällsintresse att domare idkar viss rättspolitik vid sidan av dömandet, som ett led i lagstiftningsprocessen. Speciellt Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt är regelmässigt remissinstanser för nya lagförslag, precis som intresseorganisationer av den typ Norström & Co är medlemmar i.

Som lök på laxen kommer nu rapporter om att även en av de tre hovrättsdomare som ska besluta i jävsfrågan visat sig ha diskuterat upphovsrätt och yttrandefrihet – rättsområden som han jobbat med – vid sidan av sitt ordinarie arbete. Inte utan att man bävar för var hela denna upphetsade rättssäkerhetsdiskussion ska landa?

Men om försvarsadvokaterna nu verkligen vill ha en ny rättegång? (Vill de det, eller är alltihop bara ett spel?)

Varför har de då inte utnyttjat även det faktum att tingsrätten missuppfattat hela åtalet, som jag visade i min postning för några veckor sen. Vadeinlagorna från försvararna andas överhuvudtaget ingenting om detta. Man sätter istället allt på ett ganska svagt kort – jävet – när det gäller att påvisa processuella fel som kan få rättegången att tas om.

Läser man tingsrättens dom och lyssnar på inspelningarna från rättegången framgår med all önskvärd tydlighet att domstolen inte förstått – eller accepterat – åklagarens åtalsjustering. Oavsett hur detta inverkat på straffmätningen är det ett så allvarligt rättegångsfel att målet bör tas om från början. En domstol kan och får inte bara strunta i vad åklagaren säger, och klara sig undan med det.

Att dylika felsteg inte kan tolereras, anser man även i Högsta domstolen:

”I praxis presumeras ofta att ett åsidosättande av en väsentlig rättsäkerhetsgaranti har inverkat på utgången. För att denna presumtion skall kunna brytas fordras att det finns positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit.”

Så om de dömda Pirate Bay-männen vill känna sig säkra(are) på att få en ny rättegång bör de tillhålla sina advokater att sätta ihop nya klagoskrifter så snart som möjligt. Eller avskeda dem och skaffa nya, som bättre tillvaratar sina klienters rättigheter.

Fritzls dotter hade tvingats till rätten om det varit i Sverige

Att låta ett videoinspelat förhör med offret grunda en livstidsdom – som skett i målet mot österrikaren Josef Fritzl – skulle inte gå i Sverige. Det strider mot svenska rättegångsbalken som kräver att alla inblandade hörs personligen.

Bakom ligger principen om ”det bästa bevismaterialet” vilken framgår av rättegångsbalken (kap. 35 – 37). D.v.s. hörsägen eller nedtecknade utsagor om vad ett vittne eller en målsägande sagt och gjort duger inte som bevis om vederbörande lever och kan höras muntligen.

Att Fritzls under 24 år inlåsta och våldtagna dotter slapp träda fram inför domstolen och sin vedersakare – den hatade fadern – för att personligen redogöra för alla hemskheter hon upplevt hade rent humanitära skäl, enligt medierapporteringen från rättegången.  

Så kan dock inte rättvisans tjänare resonera i Sverige. Det betyder inte att svenska domstolar är förhindrade att ta mänskliga hänsyn, de får bara inte ge avkall på principen om bästa beviset.

Om någon vid ett domstolsförhör inte vågar tala fritt inför den som våldfört sig på henne så är det den som orsakar rädslan som ska avlägsnas, inte den som förhörs. Vederbörande får sätta sig i ett annat rum och se förhöret i videosändning (RB 36:18 och  37:3) och ställa eventuella frågor därifrån.

Det är däremot okej att spela upp och använda videoinspelningar om målet överklagas till hovrätten. Upptagningen från vittnes- och målsägandeförhör i tingsrätten kan då räcka, har lagstiftarna tyckt.

Av rapporterna från rättegången i österrikiska St. Pölten har dock framkommit att dottern faktiskt satt som åhörare i rättssalen när inspelningen med hennes förhör visades. Som någon källa uttryckte det: för att se sina fars reaktion. Att Fritzl då fick möta sin skändade dotters blick ska ha varit avgörande för hans oförbehållsamma erkännande senare.

Men hade rätten anammat svenska domsregler i det läget skulle den ha avbrutit uppspelningen, kallat fram dottern för muntligt förhör och flyttat Josef Fritzl till en lokal  rum där han bara kunde se förhöret på bildskärm.

Vem vet hur det då hade slutat?