Anna Odells fejkade psykos kostar henne 50 dagsböter

Det gick som man kunde vänta. Anna Odell friades från larmet men fälldes för våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Falsklarmet klarade hon sig ifrån för att hon frågat en advokat till råds och fått försäkringar om att hon själv inte kan straffas för att någon annan ringer polisen. En rättsvillfarelse som var ursäktlig, ansåg tingsrätten. 

Motvärnet hade hon erkänt. Invändningen – att händelserna på Liljeholmsbron filmades som en del i hennes konstprojekt 0ch borde bedömas enligt  yttrandefrihetslagen och inte som vanligt brottmål – trodde hon och advokat Borgström knappast ens på själva.

Däremot accepterar hon inte att dömas för ”oredligheten” dvs att hon skulle ha skadat sjukhuset genom att lura till sig till vård som hon inte behövde.  

Här vill  hon tillsammans med sin försvarare  fundera på ett överklagande.

Att det uppstått några större kostnader för den onödiga vården ansåg inte tingsrätten bevisat. Det betyder först och främst att kliniken inte får ett öre av de 12 350 kr man begärt i skadestånd. 

Men sen för tingsrätten på eget bevåg in andra kostnader som inneburit  ”skada” för sjukhuset.  Någon liten skada måste ju konstateras om domstolen ska kunna döma för oredligt förfarande (BrB 9 kap. 8§).

Men då går domstolen för långt menar Claes Borgström. 

– Man slår fast att psykakuten haft ”ytterligare omotiverade kostnader i form av förbrukningsmaterial” utöver de två under rättegången omnämnda  injektionerna med lugnande medel för cirka 35 kr. Det är något som inte ens påståtts i rättegången och får oss att undra om inte hovrätten måste få pröva målet, säger advokat Borgström.

Enligt tingsrätten tål Anna Odells ekonomi inte högre dagsbot än 50 kr, så totalt stannar bötesstraffet vid 2500 kr.

Läs domen.

Anna Odell vinner sympatierna även om hon förlorar målet

Polisen sätter handfängsel på psykiskt sjuka människor och på Sankt Görans psykmottagning är bältesläggning ren rutin!

Rättegången mot Anna Odell de 24 augusti avslöjade mer än väntat. Inte att hon själv begått värre brott än tidigare sagts. Tvärtom! Det är  hon som är  brottsoffret, den som utsatts för övergreppen. Men i motsats till andra som blivit illa behandlade av psykvården är hon tillräknelig och trovärdig.

Hennes iscensättning av en ung psykotisk kvinnas desperata suicidförsök på en hög bro en mörk januarikväll blev perfekt. Alla utförde sina roller som de skulle. Till punkt och pricka. Några gjorde till och med mer än de skulle enligt manus. Och alltihop filmades av hennes medhjälpare.

För Anna Odell är hela projektet ett försök att komma ur offerrollen. Av egen erfarenhet vet hon  hur det är att vara och ha varit psykiskt sjuk, och vet att man alltid sen ses som ett offer. En stackars olycklig människa som ingen tror och  litar på och som stämplas som för evigt svag. Kunde hon genom att spela psykotisk och få  andra att agera som om hon vore sjuk bryta mönstret och bli den starkare, den som styr över situationen?

Filmen från skådespelet på Liljeholmsbron visar hur förbipasserande som såg den förtvivlade kvinnan försökte hjälpa henne och hindra henne att kanske kasta sig ut från bron. Fast förvånansvärt många slog en lov runt henne och smet undan den obehagliga situationen.

Polis anlände, satte handbojor på henne och tryckte in henne i en bil som tog henne till psykakuten på St Göran. Där lades hon omedelbart i bältessäng, fastbunden med remmar runt midja, ben och armar. Hon fick en spruta lugnande medicin, och en till lite senare. Morgonen därpå avslöjade hon för tjänstgörande avdelningsläkare  att allt var fejk och doktorn blev fly förbannad, också det enligt planen.

En  het debatt blossade upp om konst, etik och psykvård och hon  måste hon vara mer än nöjd med det genomslag hon fick hos publiken.

Att även rättsmaskineriet drog igång, var inte riktigt vad Anna Odell hoppades och ville. Men hon räknade uppenbarligen med risken, för hon hade rådfrågat juridisk expertis innan hon skred till verket.

I maj hade åklagaren tänkt färdigt och åtalade Anna Odell för våldsamt motstånd (BrB 17:4), falskt larm (BrB 16:15) och oredligt förfarande (BrB 9:8). Sällsynta brott, utom det första som mer eller mindre ingår i den polisiära vardagen. 

Efter en raskt förhandlingsdag i tingsrätten  (långt ifrån den sega Pirate Bay rättegången) kommer domen lika snabbt, redan nästa vecka är den utlovad. Så några särskilt svårknäckta  juridiska nötter verkar domstolen inte ha upptäckt.

Men Anna O:s försvarare advokat Claes Borgström droppade en hel del smolk i åklagarens bägare.

▪ Hon stod inte på räcket som någon rapporterat till vårdpersonalen på St Göran. Filmen visar tydligt att hon aldrig ens försökte något i den vägen. Polismännen som tog henne till psyket kunde inte förklara var den uppgiften kom i från.

▪ Hur kunde patienten vifta med armarna så mycket att hon var farlig för egen och andras säkerhet och läkaren blev tvungen att ordinera bältesläggning direkt när hon kom? Hennes händer var ju fjättrade i handbojor på ryggen, enligt vittnena. Det var det första polismännen gjorde när de mötte upp på Liljeholmsbron. Och sen satt handbojorna där tills man fått ner henne i bältessängen och slagit en rem runt hennes midja.

▪ Fattade läkaren beslut om bältesläggning på ren rutin för att det var lite tumult i dörröppningen. Innan han ens testat om mindre ingripande åtgärder kunde få patienten lugn. Som att släppa loss henne i det avskalade och tillhyggesbefriade sjukrummet och se hur hon reagerade?

Även när det gäller det rent juridiska tornar tvivlen upp sig.

Åklagaren vill ha henne dömd för falskt larm fastän det inte var Anna Odell själv som larmade. Enligt lagens ordalydelse ska man lämnat en oriktig uppgift för att kunna åka dit. Att spela teater så att någon annan ringer, är inte riktigt samma sak, men det hävdar åklagaren. Men medelbart gärningsmannaskap – dvs att någon anses ha begått brott genom annan person – har domstolarna bara använt på dem som haft makt att beordra brottet eller på annat sätt haft ett dominerande inflytande över en annan människas  handlingar.  

Vi får se om tingsrätten vågar krama ut så mycket ur en annars klar och entydig lagtext. Särskilt som en välrenommerad brottmålsadvokat försäkrat Anna Odell att falskt larm fälls man bara för om man falsklarmar själv.

Och hur oredligt kan det vara att som Anna Odell försöka rikta ljuset på en vårdapparat som annars alltid skyler sig bakom strängast tänkbara sekretess? Har det kostat sjukhuset mer än vårdpersonalens ilska och rubbade sinnesfrid för att någon vågat ifrågasätta dem i deras jobb.

Om sjukhset måste ”överbehandla” patienterna för att man har för lite personal borde väl sjukhuset haka på när konsekvenserna av resursbristen ändå ställts i blixtbelysning. Det var i alla vad Anna Odell tyckte när hon till slut fick sista ordet.

Bara på St Göran tar man till bältessängen som första åtgärd, summerade hon sina erfarenheter som patient på olika psykkliniker.

Den enda specifika extrautgift som sjukhuset haft pga av Anna Odells spelade psykos var – enligt vad åklagaren kunnat visa – två injektioner Stesolid á 17:60 styck. Ett ångestdämpande, muskelrelaxerande, kramplösande, lugnande och sederande medel som hon säkert ändå var i starkt medicinskt behov av efter pärsen att återuppleva det brutala omhändertagande hon personligen var med om för lite mer än tio år sen.

Den 31 augusti kl 13.30 vet vi om TR gillar eller ogillar att fall som Anna Odells dras inför skranket. Mer än låga böter skulle i alla händelser förvåna och fängelse är definitivt uteslutet. Återstår alltså att se om slutet på den process hon satte igång på Liljeholmsbron den 21 januari låter henne kliva ur sin gamla offerroll.